Mamma, älskade mamma

Finns ingen i världen som kan fylla tomrummet som du lämnade efter dig. Fast att jag hade år att förbereda mig inför dagen som du skulle lämna oss, så kunde jag aldrig ha varit redo för de känslor som kom rusande i samma ögonblick som du tog ditt sista andetag. Att gå in i sovrummet för att väcka pappa var det tyngsta jag någonsin behövt göra och efter att jag fick se honom bryta ihop över ditt bröst så är jag aldrig densamma. Kan dock skatta mig lycklig för att ha fått växa upp i en familj vars grund har varit äkta kärlek. 

Trots sorgen som fyllt mitt hjärta hela året så känner jag obeskrivlig glädje över att du hann lära känna mannen som jag tänker dela mitt liv med. Det ger mig en inre ro att du den sista veckan kunde säga åt mig att jag kommer att klara mig oberoende vad livet än ger mig. Du hann också få vetskap om det lilla livet jag bär på trots att jag vet att det på många vis gjorde det svårare för dig att släppa taget. Men jag finner tröst att i henne så kommer det att finnas en del av dig som lever vidare. Jag ska försöka uppfostra henne lika väl som du fostrat mig.

Vart jag än går så bär jag dig med mig, genom hela livet ska du få vara med. Du ska få se ditt efterlängtade barnbarn födas. Du ska få se Teds skakande hand ta min vid altaret. Du ska få se pappas lycka då han första gången får ta upp knyttet i sin famn. Du ska få se en dotter som du kan fortsätta att vara stolt över. 

I alla dessa ögonblick så kommer du att vara med mig, för ärligt så kan jag inte ta ett endaste steg utan dig. 

I was made for loving you

Jag såg dig stå där i mörkret och jag kunde under en lång stund inte släppa dig med blicken. Funderade om jag skulle våga gå fram för att prata med dig men tog istället slutsatsen om att det inte var någon vits, för jag var inte någon som du skulle vara intresserad av. Månaderna gick utan att jag gav dig någon längre tanke. Men ibland när jag såg skymten av dig, stannade jag upp för att betrakta dig på avstånd. Gav tanken, tänk om, några sekunder och gick sedan vidare igen.

En kväll sade jag i förbifarten Hej och genast kontrade du med frågan om min nummer. Efter att jag gav den så skrattade jag tyst för mig själv. För jag visste att det ändå aldrig skulle bli något av det, i alla fall inte det som jag så länge letat efter. En famn som aldrig skulle släppa taget. Kvällen tog slut och när den ensamma sängen började närma sig kunde jag inte låta bli. Tog upp telefonen, klickade på ditt namn och några meddelanden senare somnade jag med ett leende på läpparna.

Veckan därpå gick utan ett enda meddelande och jag var helt säker på att du hade glömt mig, vilket egentligen inte förvånade mig det minsta. Men helgen kom och efter några glas vin hade jag fått tillräckligt med mod, skickade ett par meddelanden och utan att jag visste ordet av stod du där framför mig. Såg dig djupt i ögonen och insåg att där fanns något som jag aldrig sett förut. Efter bra några minuter lutade du dig fram, lade din hand på min kind och frågade om du fick ge mig en puss. Vet inte om jag ens fick fram ett svar eller om jag bara såg på dig med stirrande ögon och rodnande kinder men våra läppar möttes i alla fall fler än en gång den kvällen.

Senare på vägen hem bad jag en stilla bön om att du inte skulle visa dig vara som alla dom andra jag träffat det senaste året. Flera månader senare ligger jag här i din skyddande famn, sluter mina ögon och tackar den högre makt som lät mig få allt vad jag någonsin drömt om i samma man. Och lovar att jag ska hålla mitt löfte, att älska honom varje dag för resten av mitt liv.

Bless The Broken Road

Just som jag hade gett upp om den stora kärleken så stod du plötsligt där framför mig. Och i det ögonblicket skulle jag aldrig ha kunnat tro att det var början på något så här äkta. Hade tidigare sett dig där i mörkret och funderat om jag skulle gå fram, men tog alltid slutsatsen om att det inte var någon vits och vänt ryggen till. För jag hade aldrig kunnat tro att en kille som du skulle se på en tjej som mig, med en blick av total förälskelse samt förundran. 

Det är som om jag redan spenderat hela mitt liv med att älska dig. Du är den som jag alltid har drömt om, den som jag alltid har längtat efter. En dröm, som under åren blev kvävd av besvikelse, har nu vaknat till liv. Nu kan jag se det klarare än någonsin, varför det finns miljontals texter skrivna om kärlek. En kärlek som är större än oss båda två tillsammans. Det fanns inte ens något val, det valet hade någon annan gjort för oss. För nu är jag fullkomligt säker på att det alltid har funnits en förutbestämd väg, som har lett mig rakt in i din famn. En famn som aldrig släpper taget och som jag så länge har längtat efter.

Känns som om jag inte skulle kunna andas utan dig, vilket säkert stämmer. För det känns som om jag spenderade en hel evighet med att sakta drunkna innan du kom och förde mig upp  till ytan igen. Kommer aldrig att kunna förklara djupet på mina känslor, hur mycket jag än skulle vilja. Samtidigt så vet jag att det inte är nödvändigt för du känner exakt lika, ända in i djupet av din själ. Jag kan se det i dina ögon och jag känner det i din beröring, att du är lika på tok förälskad som jag💗

Hanging by a moment

Kunde till en början inte tro på vad jag såg framför mig. Trodde mig se en avbild av mig själv i någon annans ögon. Någon som kunde förstå varje liten del av mig, för de var inte så olika hans egna.

När jag såg in i dina ögon så såg jag något som jag alltid velat ha. Jag såg någon som gav en hjälpande hand utan bli tillfrågad. Jag såg någon som delade ut skratt bara för att göra världen lite ljusare. Jag såg någon som gav en trygg famn till dem som behövde den. Jag såg någon som blivit sårad men som ändå vågade visa upp sina ärr. Jag såg någon som hade sitt hjärta synligt för alla att se.

Alla pusselbitar verkade passa perfekt men varje gång jag försökte lägga dem på sin rätta plats så verkade de ändra form. Ändå så är jag fullkomligt säker på, att i en annan verklighet så kunde det ha varit annorlunda. För ändå vill jag tro på att alla förutsättningar för att skapa något äkta och något vackert verkligen finns där. Jag kan bara inte förmå mig själv att chansa så här stort på något som jag inte ännu kunnat få tillit till.

I´ll break your fall

För er som kanske inte vet så kan jag berätta att denna trio har varit vänner före vi ens kunde stå på våra egna ben. Vi har hurrat på varandra när vi lyckats, vi har skrattat med varandra när vi misslyckats, vi har torkat varandras tårar vid varje hjärtesorg och vi har stöttat varandra när vi inte vetat vilken väg vi ska gå.

Långt så kunde vi gå hand i hand genom livet men även vi fick märka att livet alltid ritar ut olika vägar för oss alla. Så fast att vi idag inte står på samma sida eller ens i samma kapitel så vet jag att när vi kommer till slutet så kommer jag att kunna se er stå där vid min sida, så som ni alltid har gjort.

Vi har alla våra egna liv att leva men det finns inte en chans att jag inte står där bakom ridån och antingen klappar när ni lyckas, skrattar när ni dabbar er, ropar ut era repliker om ni glömmer eller springer ut för att hjälpa er upp om ni faller💗

Happier

Känns som om jag äntligen börjat hitta rätt plats för alla pusselbitar. De har inte fallit på plats av sig själv utan jag har verkligen hamnat jobba för det.

På jobbet kan jag valsa in varje dag, leende och visslande, och bli bemött av det samma från mina underbara kolleger. Och när skiftet är slut, oavsett om dagen har varit lugn eller stressig så har något under dagen lett till att jag kan gå hem med lätta steg och glädjefyllt hjärta. Ivrig inför mitt följande skift.

Jag kommer hem, till mitt eget hem, och kan slänga mig på soffan för att plocka fram dagboken från hyllan. Mellan penndragen ser jag mig omkring och allt jag kan se är projekt i varenda knut som en dag bör fixas, men det tynger inte mitt sinne för jag vet att jag gör det precis den dagen som jag själv bestämmer mig för det.

Jag stiger upp och förbereder mig för det alldeles för länge uppskjutna träningspasset. Efteråt, svettig och andfådd går jag förbi spegeln och kan se pigga och glada ögon titta tillbaka. Stannar upp, synar nerifrån och upp i ett främmande ansikte och märker hur varenda drag har förändrats från den borttappade flickan som inte för så länge sedan skulle ha stått där.

Inte nog med att det är jag själv som har förändrats så verkar alla andra runtom mig ha gjort detsamma. Eller är det jag som ser dem i ett annat ljus nu än tidigare? Förutom de som alltid har och kommer att vara en del av mitt liv så har jag haft den lyckan att de har blivit fler. Fler av dem som alltid kommer att finnas i mina minnen samt i mitt hjärta, och som ska veta att jag aldrig släpper taget om dem som har visat sig vara där för mig när jag behöver dem.

Allt det här har gjort att jag kunnat säga farväl till en hel del med osäkerhet och till att fullständigt släppa taget. Det är dags att limma och varsamt lägga bort det här pusslet för att kunna plocka fram ett nytt. Men den här gången, åtminstone för en tid, så kommer bitarna att vara betydligt färre.

Crash and burn

Ibland blir det bara för mycket, men låt mig påminna dig om att du alltid är starkare än vad du tror. Jag vet vad jag sa, att jag inte skulle låta det definiera eller hindra mig. Men trots det så har jag märkt, att det fortfarande finns där någonstans i bakhuvudet och stoppar mig. Stoppar mig från att chansa och ta steget över klippans kant. Du kan inte vänta dig att någon kan fånga dig om du aldrig ger dem en ärlig chans. Jag vet att du blev sårad så djupt att du förlorade dig själv på vägen. Men du kommer nog aldrig att älska så villkorslöst igen och nu vet du när det är dags att släppa taget. Men det finns en stor skillnad mellan att veta och göra, och det senare kräver mycket av en sargad själ.

Så vid första antydan till osäkerhet vacklar du genast bakåt för att sedan springa så fort dina ben tillåter. För ärligt, så är det så mycket enklare att bygga murar än att släppa någon in på livet. Men det är okej, för endast den som gör sig mödan att plocka upp släggan kommer att vara värdig.